Idag flyttade Svante in hos oss. Skitbra trodde jag det skulle bli! En vän till min stackars ynkliga ponny som dom andra bara mobbar! Det här blir kalasbra tänkte jag! Ända tills Svante lastades av på gårdsplanen och Cäs kaxigt tryckte fram sin nästa å frustade på Svante. Surprice! Alla hoppade högt! Det var nog där Cäs körde sig i botten, för sen var han inte så kaxig längre! Svante valde precis vilken höhög han ville käka ur, å när han ändrade sig och ville smaka lite på nästa hög var det bara för Cäsen att flytta på sig!
Cäs är världens mesigaste! Sparkar någon mot honom så springer han undan, nafsar någon efter honom så springer han undan, knuffar någon på honom så springer han undan, och ibland räcker det faktiskt med att någon tittar på honom så springer han undan! Men jag ser fördelen i det här, han skadar sig aldrig särskilt allvarligt! Och det låter knasigt men den ponnyn kan verkligen ta hand om sig själv! Jag tror dock att Cäs har lärt sig att när jag är i närheten så skyddar jag honom. Igår skulle jag gå ut å ge hästarna deras lunchkrafft. Alla hästarna stod borta på åkern. Cäs stod närmst och kom därför fram först varpå han fick sin hink på en lite avsides plats. Men då kommer Merlin ångandes! Jag röt och viftade åt honom men inte förrens jag stod två steg ifrån honom reagerade han och vände. Castor, det magra stackars djuret, hade vid det här laget övergett sin hink men kom tillbaka då Merlin var bortviftad. Tror ni inte att Merlinfanskapen kommer tillbaka. Jodå! Fastän jag ställt ut dom andra hästarnas hinkar. Denna gången hade han verkligen bestämt sig för att hinna äta all Castors mat först å spara sin egen till sist. Jag tog helt enkelt en tom hink och kastade på honom. Det fick fart på åsnan! Han gav upp och gick och åt sin egen havre varpå Castor kunde äta sin egen mat i lugn och ro. Dock tyckte Castor att han var mera hungrig när han var klar med sin hink. Han tog ett par steg mot Jackie som knappt hunnit äta halva sitt käk. Jackie blev förståss skitsur å visade arga minen mot Cäs, vilket ju är helt förståeligt! Min lilla ponny tittade på mig med stora rådjursögonen....tittade på Jackie...tittade på mig...tittade på Jackie... Och så höll han på! Jag är säker på att det lilla monstret fattade att han aldrig skulle kunna komma i närheten av hennes mat, men jag kunde ju!? Snälla!!! Det var en komisk situation det dära. Ibland är kusarna så himla smarta. Iallafall inbillar jag mig det. Behöver jag tillägga att jag faktiskt tjyvade en näve havre av Jackie och min ponny nästan välte omkull mig av lycka. Sorry Eekie - lovar att ge henne en extra morot imon!