Förrförra fredagen åkte vi in till veterinären med Cäs. Han hade då vart oren i vändningarna sen nästan 3 veckor tillbaka och det verkade inte hjälpa så värst med vila och promenader så det kändes bra att åka in och få veta vart han hade ont och hur lång vila han borde få. Vi tänkte att han nog hade sträckt sig. Jo men tjena, var inte riktigt beredd på svaret vi skulle få. Efter böjprov, longering, bedövning och röntgen fick vi iallafall domen. Pålagringar i båda framknäna. Veterinären rådde ingen mer gymkhana eller hoppning för Cäs.

Hade väl ändå planerat att mannen skulle få trappa ner lite med gymkhanan å bara gå lite klubbtävlingar då han inte riktigt vart sig själv de senaste månaderna. Men sådär bom stopp? Inga mer plockade skräp, sandflaskor eller sockar! ALDRIG MER! Jag kommer ha en så himla ledsen ponny och det gör så ont att se honom för han anar ingenting. Han är samma gamla vanliga Cäs som busar järnet i hagen och vill springa fort, fort!

Jag vet att jag borde vara SÅ glad att vi hittade detta nu så han kan trappa ner och så fort han är ohalt igen fungera alldeles utmärkt som hobbyhäst i förhoppningsvis många år till. Men han kommer aldrig få göra det han är bra på igen. Vi kommer aldrig få göra det vi är bra på. Tillsammans. Någonsin. Igen.

Jag har gråit så det inte borde finnas några tårar kvar. Men dom fortsätter att komma. Mitt fina underbara, älskade lilla hjärta som har lärt mig otroligt mycket, gett mig så himla mycket glädje och fina minnen! Nu är det dags för mig att ge tillbaka!

De sista åren ska bli de bästa! Så fort min prins är bra så ska vi åka till havet och bada. Det får även bli många långritter med picknick och vi ska se massor av nya platser. Det vet jag att Castor vill.